Man kan ju undra om detta året blev bättre eller sämre än förra året. Jag tror ändå att det varit mest sämst mot slutet. Men det finns ändå positiva saker. Nya bekantskaper som gör mig glad.
Jag är inte mindre förvirrad dock eller mindre rolig för det. Jag är lite starkare och kan faktiskt tycka att jag är lite bra. Min självkritiska person lyssnar jag lite mindre på ( jag och min psykolog har kommit överens om att den ska vara tyst mer och inte prata så mycket) och den medkännande tar mer plats. Har lärt mig att det är två personer som jag lyssnar på fast det är ju jag såklart.
Vi får se vad nästa år erbjuder. Nytt år men med en starkare Jessica förhoppningsvis.
I veckan så reflekterade jag över en sak som jag stört mig så mycket på. Det är inte ens normalt att jag ska störa mig på det över huvudet taget. För vem bryr sig egentligen?
Iallafall så var det en morgon och jag skulle gå till bilen. Det är då jag upptäcker det: Grannen under mig har äntligen klippt sin häck. Då kommer jag på att jag tänkt ganska mycket på denna häck. Att det var dags att klippa den och att det spretade ut grenar när man gick förbi. Tänkte på at grannarna har klippt sina men inte dem och så vidare. Ett störningsmoment varje gång jag gick till och från bilen tydligen i min hjärna.
När jag väl hade reflekterat över att den var klippt då kommer nästa fundering: När hände detta? På natten? Inte märkt ett enda ljud, inget skräp i heller, inte sett någon göra det alls. Jag borde väl ha märkt det? Eller?
Helt rakt och fin klippt och inget spår att den ens blivit klippt förutom att den är perfekt. Det är ungefär så här min hjärna fungerar. Tänker på saker som inte ens är väsentliga eller viktiga. Går runt och funderar på andras häckar tydligen. Har ju inte ens en själv. Det är skönt att veta var jag lägger ribban i min hjärna så jag vet hur den fungerar.
Nu får den väl hitta något annat att störa sig på. Nu ska denna hjärna som tydligen håller på att gå i pension ut och kolla till sitt förråd och laga någon typ av mat.
För några veckor sedan skulle jag handla på Maxi och drar mitt icakort och tar en scanner. Scannar två påsar och sedan hör jag någon ropa: Jessica. Jag svarar inte, känner ju ingen där. Det ropas mitt namn igen och jag lyfter blicken. Där står en väldigt snygg kille och tydligen har jag tagit hans scanner istället för min egen.
Ger han min och säger att han får ta bort de två påsarna jag slagit in. Det gör han men sedan är han osäker på om det blivit rätt så det är hans och min är min. Jag kommer på att om han sätter tillbaka sin och drar kortet igen så blir det rätt. Det jag tror ska hända händer inte alls. Han kan inte hämta ut en ny scanner alls, lyser rött och måste kontakta kundtjänst. Jag erbjuder mig att följa med så att det blir rätt. Tänker att allt det här är ju mitt fel.
Han bara: Den där kön står inte jag i. Jag bara nä men vad gör vi då?
Det slutar med att han handlar utan scanner säger hej då till mig och säger att jag får ha en fin kväll. Sedan var han puts väck. Han sa att det inte gjorde något alls. Stackaren.
Min dotter var med och hon tyckte detta var lite pinsamt. Men som allt annat så är det ju sådant som händer om man är med mig.
Nu kan man ju fundera: Kommer jag någonsin träffa honom igen? Vissa människor träffar man bara i vissa situationer men inte annars. Vissa människor dras man med hela livet.
Jag vet inte riktigt vad som hände? Det var inget jag planerade alls. Nya frågor i livet jag ställt mig är: Hur dåligt kan man må? Hur gör man för att komma vidare? varför händer detta mig? Vill jag verkligen jobba hela livet? Är detta meningen med livet?
Har nog aldrig känt mig så dålig och värdelös. Som att jag inte klarar av något, fast jag alltid klarat av allt i livet. Hur känslor kan ta över och man bara inte kan lämna lägenheten ens utan att det blir världens största utmaning. Helt skakigt, klarar jag det här?
Nu är det förbi i alla fall och jag kan gå ut och leva ganska normalt. Vissa dagar kan man fråga sig själv om jag blivit typ tre år. Känner inte för att göra något. Vill bara vara hemma.
En ny fas i livet som ska tas förbi och är förhoppningsvis förbi den snart med lite hjälp av yttre faktorer. Är ungefär där jag är med allt just nu. Vill bara att det ska bli jul så att det har blivit ännu bättre.
Det positiva i det här är att jag har många som stöttar mig både på jobb och privat och tillåter mig att faktiskt må dåligt och vara den halvt värdelösa personen som jag känner mig. Fast ingen tycker det, är bara jag som tycker det. Är så glad för alla barn på jobb också som överöser en med roliga tankar, kramar och kärlek. Och kanske kanske är det här det positiva i det negativa som skulle hända för att jag skulle värdera livet lite annorlunda.
När känslorna i mig börjat läcka ut. Visa sig på andra sätt än vad de brukar. Som ett vandrande nervvrak fast andra inte ser det. När varje sak man ska göra känns som en enda orolig ångestskakande handling. Det syns inte ,men känns som hela jag skakar. Ångest, utbrändhet.
När man börjar gråta och inte kan sluta. Man undrar om man blivit galen. När minnet ger upp och du minns inte om du sagt saker eller inte. Du minns inte att altandörren fortfarande är öppen för du tror du har stängt den. Totalt förvirrande. Men det är bara ångesten som tagit över livet ett tag. Först ta tag i problemet, pausa vissa delar av livet. Ladda om, starta om på ett litet annat sätt.
Det var så det blev plötsligt nu. Helt från ingenstans.
.. det är på väg åt något någorlunda framåthåll ( vet, finns inget sånt ord, hittade precis på det). Har en plan framåt som sakta sakta kanske kommer bli som jag tänker. Just nu väntar jag mest på att det ska bli lördag så första fotbollsmatchen blir av. Inte jag som skulle tagit den men så blev det och är så glad.
Älskar att åka till nya ställen och köra fel. Min son vet redan att detta kommer hända. En gång hamnade jag i fel by, men på rätt gata ( bara det kan man ju bli överlycklig av). Den andre byn var 20 minuter åt andra hållet. Eller när jag istället för höger körde vänster och körde flera km för långt, då jag körde runt allting(såg den fina stranden i Ängelholm och massa fina hus och sådär). Så fel hela iden. En gång när vi skulle till Svalöv så kom jag och sonen dit och då var det bara vi. Visste att vi var rätt för Svalövs tränare var där och tog emot. För en gångs skull så visar det sig att jag var den enda som hittat rätt direkt. Helt galen känsla. Andra familjer kom till och med försent. Så lycklig då. För en gång skull rätt.
Denna veckan har jag haft fullt upp med att byta avdelning och dessutom har jag pratat engelska varje dag. Kommer bli en superbra höst hoppas jag. Skolan börjar snart så vi får väl se vad som händer med allt. Livet går vidare, ny dag i morgon. Ny helg närmar sig… be happy, always.
… ingenting bättre än att bli accepterad för den man är. Har kollat på heartstopper( det kan man ju kanske tycka är konstigt, men älskar budskapet). Har läst böckerna och ja sett serien såklart. Det är så starka band mellan de ungdomarna. Det får mig att tänka på mitt egna liv. Att våga vara sig själv. Våga ta steget och berätta för den man har känslor för kanske?
Berätta mer hur man mår, istället bara för att säga att allt är bra. Tillåta sig själv att må som man gör ibland, utan att känna sig som en dålig och belastande person. Jag känner alltid så. Precis som en karaktär i serien. Om jag berättar att jag inte mår så bra, så känner jag att jag belastar den andra med mina problem, därför drar jag mig undan istället. Drar mig undan för att ingen ska tycka att jag är jobbig.
Om jag berättar för folk hur jag mår, så kanske de försvinner, tycker att man är jobbig och japp alla möjliga tankar dyker upp i min hjärna.
Jobbigt att tänka så, men så är det.
Så jag mår alltid bra om man frågar.. är min bästa replik. Alltid glad och positiv utåt (eller jag kan ju gnälla som andra och berätta hur dålig min dag har varit).Men min ångest kan vara riktigt jobbig och min sömn är verkligen dålig. Vill inte ens somna för jag drömmer så mycket konstigt.
Måste liksom vara bra hela tiden och det är jättejobbigt. för orkar inte vara det. Men det är det jag vill. Vara bra, accepteras, orka allt, att alla ska ha det bra runt omkring mig.
Saknar att ligga och prata med någon när jag lägger mig, saknar någon som orkar när inte jag gör det, saknar någon som orkar med mig när jag själv inte gör det. Saknar någon som bara låter mig vara mig själv. Att somna i en famn och bara få vara.
Är hemma och är dålig. Är inte bra att vara hemma för då tänker jag ännu mer på världsliga problem och livet. När man öppnar tidningen ( alltså ingen riktig tidning utan på nätet)och bara läser hur många som dött och det andra mer negativare än det första. Vill jag leva i denna världen? Så himla rörigt överallt.
Sedan har man sitt egna liv med allting i det. Snurrar runt i en karusell och man hoppar inte av så ofta. Det är utbildning, jobb, kärlek. Har idag beställt lite böcker till nästa kurs. Sökte på en bok och då kom de upp böcker som kostade upp till 11000 jag bara: vem köper ens dem? Är det en klassfråga att plugga? Nu ska jag ju inte ha just den boken men kommer ändå upp i mycket pengar. Är det värt allting i slutändan? All tid och stress man lägger på att plugga, jobba, fara runt överallt, hit och dit. Hoppas verkligen det.
Idag kom nya säsongen hartstopper ut och jag tycker verkligen om den. Jättbarnsligt kanske men kärlek kan vara så fin. Så då börjar jag tänka på han som jag tycker om och tänker på varje dag, Kan inte göra så mycket åt det. Hade jag avslöjat det så hade det blivit konstigt om han känt samma och konstigt om han inte gjort det också. Samtidigt fantiserar jag om tusen olika incidenter som kommer göra att vi kanske blir ett par. Älskar att fantisera. Så här står jag mitt i livet med allting som snurrar runt. Eller om det är jag som snurrar och allting annat står still.
Vill så gärna att det bara ska bli bra någon gång med kärlek och livet. Låter som världens deprimerande inlägg, men idag känns det såhär. det gör det kanske inte i morgon.
Tror det är vädret också eller min förkylning. Vet inte riktigt, men var tvungen att skriva av mig.
Ett försök till att installera ett nytt tema fungerade inte och detta stöds inte längre. Ibland vet jag inte varför jag får dagar som inte fungerar? Som idag:
Jag försov mig eftersom jag snoozade en gång för mycket.. vaknade 05:45 och var på jobb 05.57 med alla kläder på och borstat tänderna. Efter jobb kom jag på att jag skulle åka till Postnord för att de har slarvat bort min mob som jag beställt från tele2. Postnord är ganska stort förstod jag plötsligt när jag körde in på området och nä kundtjänst kunde inte hjälpa mig eller se mer än mig. Lite konstigt tycker jag. Personligen tror jag hon ljög. tror någon stulit den. På allvar tror jag det, men det sa jag ju inte. Efter det tog jag och skrutten en ny bilfärd på motorvägen som jag verkligen ska undvika. Satt med ångest hela motorvägen. Om ni kommer ihåg så fick en TMA bil och bärgare hämta mig när jag skulle till Ängelholm förra sommaren. Kom fram till väla där jag skulle fika med en kompis. Det var verkligen så trevligt. Vi avverkade kärlek, jobb, livet och allt annat. Kommer ut till parkeringen: då har jag låst in bilnyckeln. Alltså jag orkar inte. Tur jag har en vision att allt löser sig. (För extranyckeln ligger i pappas bil i handbromsgrejen fortfarande, sedan jag tappade den där när den åkte ut från från fickan)… Jag ploppar ju ner alla ploppar när jag ska låsa. Centrallåset fungerar ju inte och förardörren går inte att låsa upp från utsidan. Sedan när man använder centrallåset är det bara ena sidan som låser sig och ibland bagageluckan ( man vet inte riktigt om den är låst eller inte). Som tur är har inte bagageluckan låst sig så jag ringer min kompis. Hon är smalare och smidigare än mig. Bilen är väldigt liten. Hon kryper in via bagaget och öppnar. Alltså denna dagen.
Både varit i Bulgarien och på Gran Canaria i sommar och jag har faktiskt fått känslor för en person men det vet han inte om och det kanske får förbli så vem vet. Blev själv förvånad för han har funnits i utkanten av mitt liv väldigt länge. Jag försöker närma mig sakta sakta. Vi får väl se. Är en i verkligheten i allafall, slutat vara med på datingsidor för längesedan. Skönt att slippa tänka på att det kanske skulle kunna fungera istället för att förstå att det in praktiken skulle kunna fungera.
Jahapp detta var väl Juli månads sammanfattning över mitt liv just nu.
Tror att jag skriver så mycket i skolan så tappat skrivandet privat helt. Varit en väldigt tuff vår. Tuffare än vad jag trodde det skulle vara. Skolan har tagit mycket på psyket och jobbet blev sådär, men ordnade upp sig mot slutet. Hösten kommer bli bra. Kärleken som jag pratat så mycket om innan i livet finns det ingen . Det finns en som jag verkligen vill ha och det räcker idet långa loppet. Han finns där men ändå inte. Har bestämt mig för vad jag vill ha, även om jag inte får det. Måste ha någon som ger samma glada känsla. Räcker med ett mess så ler jag en hel dag. Det är den effekten jag vill ha. Nu tänker alla: mm så är det ju i början, men detta är inte början. Känslan är densamma som första gången jag såg honom. Detta är hur det ska kännas efter flera år med någon. Även om man har upp och nedgångar så ska det kännas lycka i en, en inre glöd. Vet vad jag vill ha och står för den känslan. Är det någon som kommer att få mig att känna så igen, så kanske jag släpper in den i livet, annars så är det dött på kärleksfronten. Kan ju inte bara ha någon för att ha någon och tro att det kan bli bra någon gång. Annars så är det som vanligt. Förvirrad, kämpar på i livet. Klarar alla kurser, älskar vissa saker mer än andra och japp jag har faktiskt gått till tandläkaren äntligen. Sista målet i min ångestlista över saker är slut. Det är nu jag klarar typ allt i livet, även när det är jobbigt. Har satt nya mål i livet för hösten och för nästa år. Kommer klara dem också. I alla fall på ena eller andra sättet.
